# 1200
Author: Staffan

Av alla dessa pusselbitar 
1200 för att vara exakt 
saknas ingen 
jag räknade dom nyss 

Svart i rummet 
och på ett bord av trä 
ligger mina ögon av glas 

Någon har sagt mig 
att pusslet föreställer en vit fågel 
som flyger högt, över ett stilla hav 

Jag rör sakta vid bitarna 
rör med mina tomma händer 
vid mina tomma ögonhålor 
ler stilla 

7 fotsteg bort 
i lådan i bordet, i hörnet av rummet 
vita vingar och den vind 
som tar mig 
hem 

(Egen text)

// Staffan

## Comment 1
Author: JRSN

#0: En poetisk ådra minsann! Fint! 👍

## Comment 2
Author: Pådrift?

#0: Oväntat vacker. Gillar hur du arbetar med kontraster i dikten. Svart/vitt tomt/fullt, och just att "det fulla" är implicerat och längtas efter. Alla bitar på plats, men ändå är det något som saknas, en bild av verkligheten som man lägger är ändå, hur komplex den än är, plattare än verkligheten.

## Comment 3
Author: Staffan

#1 Tack! :)

#2 Så är det, det finns pussel som inte kan bli klara

## Comment 4
Author: Soligajag1

#0: 
Åter igen blir jag så rörd av din poesi! 
Den tar verkligen musten ur en.  Ser denna fågel framför mig bli hel , pusslad av dig .  Fantastisk dikt!!

## Comment 5
Author: Staffan

Vad snäll du är Soligajag1, jag blir jätteglad! :) ❤️