…

Drick ur min brunn, min vän,
drick,
smaka mitt inres vatten.
Sanning kan du hämta
kanske,
sanning eller galenskap.
Men du kommer inte tomhänt
från min källa.

Känner du klarheten, renheten,
minnen ångar från vattnets yta.
Doften av liv, av livet,
är dock ej stark.
Den kan bara anas.
Men källan är evigheten.
Och du bara dricker,
girigt.

Drömmen är ditt öga, din spegel,
och du häpnar
när horisonten
lyfter din tanke
till svindlande höjd
och du ser,
ser, ser, ser…

Ja, du är andlös
och jag känner din fråga.
Men här finns inga svar.
Förstår du då inte?
Det har aldrig funnits några.
Men känslan
av det ofattbara
är väl nog…

*************************************************

… och så var världen grön och
även havet.

Ja, världen var grönt gräs.
Ja, världen var grönt gräs och även havet.

Och gräset var stilla, tiden fanns ej mer.
Allt var stilla.

Ingen vind rörde gräset, ingen vind
rörde havet.
Ingen rörelse förnams.

Allt var.

Sålunda hade Tela lämnat alltet.
Sålunda hade Tela utträtt till intet.

Och allt stannade.

Därmed blev Det.
Därmed föddes Det.

Och Det förnam gräset.
Och Det förnam två röda solar.
Och Det förnam havet.

Men Det växte.
Men Det växte och utforskade det gröna.
Det växte och utforskade gräset
fjärilslätt.

Ja, med rörelsen hos en fjärilstunn
vinge.
Sedan evighet och ögonblick rördes
gräset.

Men Det kände längtan.
Det kände oro.
Ja, Det kände oro och längtan.
Och Det gick ut att söka.

Och Det kom där allt var förbränt.
Där allt var lava och sten.
I skymningslandet.

Det såg Den.
Den såg Det.
Den var i skymningslandet.

I skymningslandet upplevde Det
och Den varandra.
I skymningslandet blev Den och
Det medvetna om varandra.

De tvekade.
De tvekade i oändlighet och
ögonblick.
Och allt var.

Så smälte de samman.
Förenades.
Och världen rämnade och
uppgick i föreningen.

Så blev Du.
Allt blev Du.
Du blev allt.

Du svävade i intet.
Länge svävade Du i intet.

Du var ensam.
Du behövde värme.
Du var tvungen att ge av
dig själv.

Du var tvungen att splittras.
Men ändå vara en helhet.

Du sade: "Varde ljus".
Och här vart ljus.

****************************************************

Målar i mörkret en pärla.
Vilken glans den ger
jag mer anar än ser
en inre värld i sfären.
Med penseldrag dramatiskt
där nära nog fanatiskt
ett skeende tar form
av natten dolt för syning
måste hasta innan gryning.

**************************************************

Dagens barn skapar nuet,
fyllda av tillit inför avsvarets band
tyngda av pliktens snaror.
Nattens barn känner framtid.
Ty, den sanna natten är vit
tankar flackar galna
tills ditt inre är tomt.
Men när tvivlet kommer
rör något ditt hår.
Du är aldrig ensam.
Så, drick ditt vin ur aftonens källa
en sann berusning
ett djupt beroende
men ingen uppriktig ånger.

*************************************************

Dikten du läser
föds ur nyfallen skymning;
en skymning som famnar världen.

Ekon från en värld,
tidlös,
röster från en värld…

Men även minnen från ett ursprung,
så långt borta,
avlägset.

Från tidens början
i världshavet,
en födelse.

En stjärna exploderar.
Ett liv expanderar.
Ett eldembryo.

En dimma i kosmos
svävar i tid likt en mantel,
draperas över flammor.

Minns du då inte
ditt vara,
stjärnbarn?

Då du vältrade dig
famnande den värld,
som var du själv.

Sträckte dina plasmahänder
mot avlägsna nebulosor,
du ljusfoster.

Ja, rymden var ditt moderssköte,
framfödde din skapelse
i en enda exstatisk krampryckning.

Ja, så plötsligt, intensivt,
sedan tvekande.
En frusen fontän.

Sakta glidande daggdroppar
i världsalltets mörker.
Rörelse.

Ljusstoft i evighetens
mörka mantel.
Liv.

I ditt eget vara
ser du ditt väsen
i en tanke.

En spegling av ditt väsen
i allt liv,
i vårt innersta.

För varje liv
en ny önskan.
En ny vision.

Och ur varje vision
föds en
dikt.

Och minnen från ett ursprung,
så långt borta,
avlägset.

*******************************************

Anno Domini 7977

Solvarma plastflingor faller ned
över utblottat metallandskap
och järnöknen breder ut sig
mot ett tomt universum.
Någonstans står en naken metall-dator
ensam kvar och minns.
Civilisationen är total.

*******************************************

Nattfynd

En vacker natt kommer du att höra
stjärnornas melodi
En vacker natt kommer du att höra
sfärernas harmoni
En vacker natt kommer du att nå det
En vacker natt att förstå det
Men du får ej stanna för länge
för då kan du bli kvar däri

En vacker natt kommer du att finna
svaret på din fråga
En vacker natt kommer du att fatta
universums fantastiska förmåga
En vacker natt kommer du att inse det
med dina sinnen fem
Men du får ej stanna för länge
för då hittar du inte hem

******************************************

Så stilla var floden, att ingen krusning förnamms,
att inget störde stjärnornas spegling, att inget
hindrade de små ljuspunkternas väg mot evigheten.
Så stilla var skogen, att inget ljud förnamms.
Endast ljudet av trädens stigande sav.
Endast viskningar av grenars självrörelse.
Endast små knäppningar från stenars inre.
Endast suckandet av myllans rörelse.
Små tecken på liv. Och du frågar mig:
Vad är livet?
Hur skall jag kunna visa dig? Hur?
Ty du lyssnar när jag ber dig höra.
Du tittar när jag vill att du skall se.
Du beräknar när jag ber dig tänka.
Du tänker när jag ber dig känna.
Och när jag ber dig stanna i en känsla,
då blir du till en… egoist.
Jag ville ge dig ljudet. Ljudet av en vibrerande sträng,
av en vinge, av en vind.
Och nog talade även Du om dagen
dagen då allt skulle hända
och natten i silver
den sanna skymningen
och ensamheten

  Jag såg ut i rummet. Klockan var tre på morgonen och allt var mörkt. En ensam stjärna blinkade in genom fönstret. - Vad liten den är, tänkte jag. Men ändå, i jämförelse med den är jag så liten att jag knappt existerar. Om nu stjärnan existerar förstås. Den kan ju ha varit död i många tusentals år. Men ljuset av den lever. Och tänk! Tänk om jag en gång var den stjärnan. Och exploderat. Och blivit jag igen. Och sitter här och fångar in mitt eget ljus, tvärs genom evigheten…

********************************************

for a minute I was lonely
in a world I've never known
for a minute I was lonely
and I thought that you were gone

when a second lasts forever
and my mind is open wide
when a second lasts forever
are you still there
by my side

when the children whispers friendly
in drops from trees of light
when the wind is soothing gently
in the starsky of your sight

when a second lasts forever
and your mind is open wide
when a second lasts forever
I'm still there
by your side

…