Det fans en tid när ja trodde mit liv skule venda. Allt det där ja inte fick som barn va återstellt trodde ja. Ja vet nu att det inte är det o det komer heller inte o bli nånsin. Är det bra eller dålit o veta det? Det vet ja inte men förmodligen bra. När ja var liten o skule på klassmöte med min lärare så var det föreldern som följde med barnet men inte för mej för det var min storasyster som jorde. Ingen annan för det jick inte o varför vet ja inte enu idag. Nu ska ja snart ijen iväg på en treff men med sjukhuset, o omijen så upprepas allt o ignen kan följa med o varvör vet ja inte ijen.  Kansje är det som min farmor jemt sa, man får det liv som man bli tildelat o ignet komer nånsin endra det. Kansje hade hon endå rett fast ja lenge inte vile tro hon hade det. O det bara ja som kan bestema om ja kan stå ut med det tills det en dag ta slut av sej sjelvt eller alternativet är o sjelv jöra slut på det.  Ja tenker hoppa på den jumla bussen o nu tenker ja att ja hopar av där ja en gång inanan så många gånger velat gå av. Där är tomt o öde o en bra plats för o tenka. Så får det bli. Ja skiter i att andra få venta på mej, det är det som ja inte jillar men ja har ignet o velja på. Ja vil inte kena mej ensam. Ja vil inte sita som en stole o inte fata VAD dom menar o kansje tilomed svara fel åt helskotta. Ja vil INTE.