Trösklarna kändes höga
där vi satt i flygplanet
på väg ner.
Det kallas visst luftgropar.
Dunk dunk, dunk dunkdunk dunkdunk
dunk dunk.
Typ så lät det.

Genom det pyttelilla fönstret
syntes det att det var en
bra bit kvar till marken.
Det var som att att åka i
pappas lastbil på dålig väg.
När jag var liten.

Så tänkte jag.
Det minnet gjorde mig
varm i hjärtat. Där jag satt
högt upp i luften.
Det hjälpte en stund
Men när planet girade
och gled snett nedåt.
Då kändes inte som
att sitta i pappas lastbil längre.
Minnet flöt undan.

Havet var allt som sågs.
Stort, grönt och vidunderligt.
Utanför det pytte lilla fönstret
låg havet där och andades.
Medans piloten navigerade
i de kraftiga vindarna
som vi passagerare inte
kunde se.

Fan, att man inte kan se
ut, rakt fram.
Så tänkte jag.
När hjärtats strängar
ilade isande ner i magen.
Och Lasse Åberg fällde
ut sina långa armar i
minnes arkivet.
Och han sa:
Jag Kan Flyga.
Jag Är Inte Rädd

Men eller hur?

Väl nere på backen så
kändes allt bra igen.
Nästan så att jag ville
falla på knä
och kyssa marken.
Spaniens vår vindar var
vilda och ovanligt
somrigt varma.
De var väl ivriga att återse mig,
kan jag tro.🙊