Det är så härligt när jag hör
de där två tre första
meningarna
från dig i telefonen.

Din starka röst som
talar fort och bestämt.
Men som alltid
på ditt eget vis.
Då kan jag lura mig själv
för en kort stund.

Jag inbillar mig att du är här
i samma värld som mig
och att du minns.
Mig.

Men strax efter de där
första meningarna.
Då kommer stammandet,
förvirringen i ditt tonfall
och du tappar bort dig i
tiden och språket.

Jag hör din osäkerhet
och hur du försvinner
ut ur din egen röst.

Hjärtat skär i bröstet på mig.
Det gör ont.
Det gör verkligen ont.

När människan givit sig av
men lämnat kroppen kvar.