Har försökt knyta ihop flera korta textet.

🌱🌱🌱🌱🌱🌱🌱🌱🌱🌱🌱

Lyckoljusets sken bedrar.

Det regnar lyckoljus ner
över alla andra.
De som hänger med.
Den maniska räkningen på likes.
Bilder med tallrikar delikat
uppdukade med godsaker.
Moderiktigt och hälsosamt
ska det vara.
Människor med fröjderfullt
tindrande ögon och leende
munnar.
Perfektion.
De moderiktiga trenderna.
Visar upp det bästa de har!

De har så roligt.
De trivs med livet.
De vet hur man lever.
Det syns ju lång väg.
Inget bekymmer som drar ner bilden.
För det är inget du ser.

Flödet rullar på år efter år.
En bild säger mer än tusen ord.
Och visst talar bilderna.
De berättar så mycket om
andras glädje och lycka.
I jämförelsen av
det du tror dig inte ha.

Bilden talar till den
som betraktar.
Så vad är det egentligen
du ser?
Där lyckoljuset faller ner.
Kanske det berättar om
avsaknaden av det som
önskas vara?

Illusionen om lyckan.
En smärtsam fälla som vrider
om i jagets vara.
Lyckan du ser regna ner över
dessa andra.

Det kan vara dammet från dina egna övergivna drömmar.
Men det kanske du inte ser?
Där illusionens villfarelse drar ner.

Kan hända att vintergryningens klena sken
steg in med snöbyarna mellan husen som vindpinat tjöt runt husknutarna.
Medan smuts slasket på backen långsamt förvandlades till renaste vitt.

Förljuget lade sig snötäcket vitt, rent och oskyldigt förföriskt inbjudande tillrätta över slask marken och den log mot morgonrodnadens klena tillblivelse. Denna gråkalla vinter morgon för så länge sedan.
Sällan skådades Livet ur tacksamhetens ögon.
Där mödorna tyngde och sorger begrovts på skuldror som fryste hjärtat till is.
För människan att bära i mjukhetens anletsdrag.
Kan hända att vintergryningens klena sken
gav mening åt Livets teaterscen?

Där den falska stoltheten knycker
på nacken, blåser upp sig
och talar högt
med anklagande stämna.
För att slippa möta sin
egen rädsla, litenhet och oförmåga.

Den falska stoltheten vill inte
bli synliggjord eller framdragen
i ljuset till andras beskådan.
Den vill inte bli genomskådad.

Den falska stoltheten håller hårt
på sin rätt till att finnas till.
Den i klär sig offerkoftan och
skyller på andra.
Ett alldeles vanligt
mänskligt fenomen
som finns i oss alla.

Självkännedom.

Det sägs att genom sig själv,
så känner man andra.
Det är sant att vi speglar varandra,
att vi är varandras spegelbilder.

Men kanske inte på det sätt
som vi tror.
I själva verket finns det otaliga
hinder i det resonemanget som
gör att vi går vilse i oss själva,
eftersom vi riktar blicken utåt
mot de andra.

Vi känner inte andra.
Vi vet ingenting om någon annan.
Det vi tror oss se i andra.
Det är ingenting annat än tolkningar
och projiceringar, som baserar
sig på våra tidigare erfarenheter,
allt för ofta sprungna ur vår rädsla.

Hjärnans logiska del älskar att
hålla kvar strategier och försvar.
Den vill skylla på andra.
Den vill försäkra sig om att undvika känslomässig och fysisk smärta.
Den får oss att upprepa det
förflutnas mönster i nuet.

Alldeles för sällan ser många av oss
vår egen del.
Hjärnans logiska del förskönar,
omskriver och skyller ifrån sig.
När den känner sig kränk,
sämre än, utpekad, osv.

När vi lever livet efter den
inlärda strukturen i hur det
ska eller bör vara.
Då förnekar vi det som är.
Då levs livet i kamp och motstånd.
Den invändiga dörren till
lyckan är stängd.
Väl gömd för den större bilden av
den lycka, som andra tycks nå.

Reflexmässiga reaktioner
sätter krokben.

Uppgivenheten skrattar hånfullt
allvaret i ansiktet.
Det är så den förklädda stoltheten
oftast visar sitt missnöje.
Innan den strykrädd vänder inåt igen.
Till ensamhetens trygga bo.
Där inget annat än missmod gror.
Isolerad i sin osynliga självömkan.
I tron på att faktiskt ingen
påriktigt bryr sig.

A.E 2022 04 20