Latmasken knorrade när skorna snörades på.
Jag sa till mig själv.
Det behöver inte bli så långt.
Sagt och gjort.
Väl ute så fick fötterna inspiration och knatade på.

April månad.
Kylig luft som märkbart blir så
mycket varmare
när solen glipar fram.
Den friska vinden viskar om hopp.
I en värld som skräms.
Små fåglarna sjunger sina vårligt strofer.

Hur kan man annat än förundras en sådan dag?

Ibland behöver man gå ner.
För att komma upp.
Ibland står döden så tydlig och stark
och vid dess fötter föds det nya
som komma skall.
Jag kan inte annat än buga
inför naturens skönhet och eviga visdom.

Egna foton