Just nu sitter vi i Turia park och vilar våra fossingar.
Det är makalöst vackert med växtligheten runt omkring. Det är ca 26 grader varmt och folk promenerar eller ligger i skuggan på gräsmattorna och softar.
Eller gör som vi, väljer en parkbänk.

Naturens skönhet tar andan ur mig och ett sorgesamt vemod brer ut sig i bröstkorgen.
En känsla som inte alls käns riktigt bekväm.
När det så påtagligt pratas om den uteblivna hösten här i Spanen, naturkatastrofer och klimatförändringar…….

Nä, det är nog inte vemod jag känner.
Det är sorg.
Sorg och maktlöshet
Men också en känsla av acceptans konstigt nog.

Mother I feel you under my feet. Mother I can feel you'r heart beat.

Tanken kommer att Vi alla är barn till Moder Jord.
Och vi behandlar henne illa.