Förväntan vaknade ivrig och glad.
Hon sträckte på sig
och tittade långt
bort över horisonten.
Där ingenting egentligen
hände.
Förutom det dolda mötet
med det gamla vanliga.
Den otrampade marken
låg orörd
med sin osynliga men
inlärda strukturer
till hinder.
Nämligen tankarna.
Förväntan förväntade sig
stor dåd och glädje och
sånt som hon egentligen
inte förstod eller hade
ord för.

Förväntan såg inte den otäcka
Oron som rörde sig osynligt över drömmarnas vidder.
Förväntan kände inte hur Orons kalla vinddrag smög sig in och sådde Tvivel
i varje tilltänkt scenario.
Så Förvöntan förstod aldrig riktigt hur det kom sig, att hon som kunde önska och drömma och hoppas.
Plötsligt kunde känna sig så hopplöst tom
och ge upp sina drömmar.

Lärdomen sa:
Det är så Rädslan gör.
När hon gör oss till sin slav.

2024 04 05