Det var mörkt, så mörkt att det var kolsvart.
Det tog ett tag innan ögonen vande sig och började kunna urskilja nyanserna i det mörklagda landskapets färger som svepte förbi.

På håll lyste en lägereld upp.
Lågorna dansade eldigt
högt och lågt.
Som om de ropade ut i mörkret:
Här är jag!
Kom till mig!

Stillsamt och nyfiket drog hon sig närmare.
Strandens vågbrus intill lugnade.
Andetagen vilade i havets
in och ut andning
som hypnotiskt hänförde de steg hon tog.

Gnistor från elden lyste upp, sprakade till
och försvann.
Ett härligt skådespel utan varken regi eller manus.
Bara Nuet och Stillheten som bjöd in till begrundan.
Vad finns det i denna tysta tomhet att begrunda? Undrade hon.
Jag är ju här och nu.
Tänkte hon när hon satte sig ner.
Vad mer finns det?

Svaret kom oväntat och snabbt.
-Här och nu. Är där du alltid varit!
Trots alla år som gått.
Den Vise med sina läderartade steniga armar lösgjorde sig ur skuggan av elden.
Hon sträckte sig fram la på några kvistar i elden.
Det långa gråa håret dolde ett uråldrigt kvinnoansikte vars ögon
lyste med visdomen genom eoner av tid.
Så vad gör du här? Frågade Den Vise.

De logiska tankarna som stått på kö
i hennes huvud självdog.
Det här var ingen plats för rim och reson
eller uppdiktade verkligheter.
Orden kändes tillgjorda.
Icke värdiga.
Platta och fullständigt onödiga.
Tystnaden bredde ut sig.
Vågskvalpets in och utandning från havet tog över.
Det var allt som hördes under en lång stund.
Medan eldens lågor rörde sig hypnotiskt framför hennes ögon.

Den vise ställde frågorna i påståendeform.

• Så du är rädd att andra ska ta illa upp!
• Rädd för att slå hål på illussionen
  som människor byggt upp.
  För att rama in livet i logiska etapper och förklaringsmodeller!
  Den vise tystnade men hennes
  ord fanns kvar i tystnaden.

Hon Den Vise räckte över en skinnpåse fylld hopvikta oskrivna lappar med orden:
-Det är dags nu att förlåta!
Tiden tycktes stå stilla medans vågornas andetag mot
strandkanten ökade i takt och ljudvolym. Och de självutplånade logiska tankarna
likt lamslående zombies som försökte återgå till liv igen innan de föll livlösa ner.

Hon viskade ut i mörkret.

• Men jag kan inte förlåta!
• Jag vet inte hur det ska gå till.
  Så svarade den lilla människan vid lägerelden.
• De har alla åsamkat mig så mycket tvivel och smärta.
• Hur förlåter jag det?
  Jag kommer ju inte ens
  ihåg hur allting började.

Havets brusande andetag kom närmre och närmre in genom hörselgången.
Visdomens röst flöt ihop med havsbrusets andetag.
En del människor drunknar i sina känslor.
Du är en av dem.
Släpp taget
Låt det passera
In igenom och ut.
Havets vågade andetag drog sig tillbaka.
Med en viskning om:

• Du har ingen annan att förlåta.
  Än dig själv.
  Förlåt Dig Själv för de gånger
  du inte stod upp för dig.
  För alla de gånger du låtit
  andra behandla dig illa.
  Förlåt dig själv!
  Läk din själ!

  -Var och en
  står till svars
  inför sig själv.
  Den vise tystnade och
  försvann in i skuggorna.

Kvar i mörkret vid lägerelden satt hon.
Och efter en stund plockade hon upp
påsen och förlåtelse lapp efter lapp
lades in i elden.

De blev till gnistor som
for upp som ljuskäglor
i det stora mörka.

Hon tittade förundrad på.
Och tanken kom som en
tröstande smekning i inom:
Minnes märken
är det visst.
De där stjärnorna vi ser
på natthimlen.

När morgonen kom
kände hon sig invändigt ren.
När hon slog upp ögonen
och klev upp till en alldeles
ny morgondag.

2021