Jag log.
Det kändes som rätt sak att göra.

Låtsades vara intresserad.
Inte för att jag direkt menade det,
utan för att jag tror det är så man gör.

Den där tystnaden mellan två skämt.
Någon måste fylla den.

Jag sa något lagom smart.
Något med värme och en glimt i ögat.
Folk såg nöjda ut.

Mitt mellan alla samtalen står jag.
Känner mig vid sidan om alltihop.
Ungefär lika rädd för att ingen,
eller några,
lägger märke till mig.

På vägen hem går jag ensam på trottoaren.
Känner mig plötsligt fri.
Mina andetag fortsätter framåt.

Jag försökte vara något jag nästan är.
Det var inte så kul.