Den här dikten skrev jag och min mormor tillsammans när jag var 13 år och bodde hos henne. Jag älskar min mormor och ärligt talat tycker jag att vi båda har lyckats här. Om man får säga så om eget alster ;) Hoppas du som läser uppskattar den vi arbetade hårt med den.

I natt väver vi lycka av drömmar
tunna silvertrådar från det förflutna,
glänsande som barndomens daggbeströdda ängar
till dagar vars portar för alltid är slutna.

I natt tystnar lommens ensliga rop
gökens gal hörs åter från öst
i drömmarnas skimrande soluppgång
finner vi gemenskapens trygghet och tröst

Långt från nuets oändliga saknad
väver vi till barndomen Minnenas bro
och i skogstjärnens svarta vatten svalka
vaggar vi oss åter stilla till ro.

Vi känner lukten av sommarens frihet
i den spröda liljekonvaljens doft
och minns landsvägens solvarma framtids tro
innan allt blir till spillror och stoft

Vi minns lekarna i nyslaget hö
det gamla klätterträdets knotiga grenar
och barkbåtarnas dans i den smala bäcken
fjärilarnas dans i blomstertäckta dikes renar

Minns den gamla ladans eviga dunkel
våra fantasiers äventyrliga färd
och din lilla brunbrända hand i min
i skogens egen förtrollade värld

Vi känner åter smaken av smultrons sötma
röda pärlor, på regnvåta strå
likt dagar från allt det som var
vars tid vi aldrig kan återfå

Men i natt väver vi lycka av drömmar
i mörkrets barmhärtiga famn,
betalar förlusten av liv i glömska
och minns inte ens deras namn