Var nu en snäll och duktig flicka.
Hjälp till.
Sluta sura.
Var inte så het.

Tänk om du ändå hade frågat:

Varför är du arg?
Vad är det som hänt?
Varför är du sur och vresig?
Tänk om du ändå hade sett mig!

Men vi visste ju båda två
I alla fall på ett ungefär.
Under tiden vi röjde undan.
Det som inte var.

Förrän nästa gång och nästa gång och näs….
Fast! Nä,
det var inget vi pratade om.

Inte sen heller.
Aldrig pratade vi om det.

För vi visste båda två
Vad som gällde.
Där och då.

Jo, jag kände mig sviken
och bortglömd.
Som ett verktyg.
Något som användes

Tyst och tig.
Det pratar vi inte om.

För det var ju inget fel med oss.
Vi var som alla andra.
Fast alla andra.
De var
nyfikna idioter som borde
sköta sitt.
Och inte lägga näsan i blöt.

Sladdertackor som pratade skit.

Vibrationen inom som
från en bongo-trumma
satte det inre darr.

Annorlunda och fel!
Stängde känslorna ner.
Fast det talade vi aldrig någonsin om.

Det vi hade
det var bara ett tyst tomt och öde
samförstånd.

Det förstod jag ju inte då.
Att du betalade av din skuld!
Och nu…
Nu är du död sen många år.
Och tanken kom.
På det vi aldrig talade om…..

Fast det fanns ju inte.
Så vad fanns det då att tala om?