Hjälpsamheten satte sig ner
med en tung duns och
förstod inte riktigt
vad som hänt.

Tyngden och motståndet
upplevdes som
överväldigande
lamslående.
Och utan någon egentlig
anledning började tårarna
att trilla i strida strömmar.

Till en början med enstaka
tunga droppar.
En och en,
som innan ett redigt
regnoväder.

Den tryckande
kvalmigheten i sinnet
liknade mest ett
syrefattigt unket
rum som inte
vädrats på många,
många år.

Hjälpsamhetens andra hälft
Hjälplösheten
var den som suttit i
skuggan och kämpat
emot under lång lång
tid.
Över hjälpsamhetens
gränslöshet.

Nu satt de där tillsammans.
Osynligt gömda för varandra.
Det skulle ta ännu ett tag.
Innan de lärde känna varandra.