Studentflaken har tystnat. 
Människor söker inte längre första värmande solstrålarna, 
utan svalkan under lövverken. 

Vattnet som gnistrar 
och hunden som skäller 
när jag går över Djurgårdsbron
väcker minnesbilder 
från ett liv i flera akter. 

I tonåren: Gräsmattan där vi låg med huvudet på din blå ryggsäck och kysstes. Blickarna som stirrade. Som att vår okontrollerade förälskelse var förbjuden. En and som åt ur din öppna hand. Minnet som fastnade både i kameran och i mig. Hur du sedan stod i mitt kök med mjöl på näsan och bakade scones. 

Hur det ändå inte var tillräckligt för mig. 

Senare, ett helt annat vi: Vi körde för fort med din pappas båt, så vågorna slog mot kaféet på bryggan. Blickarna igen. Och en bild där du ler medan du äter jordgubbar och kisar mot solen. Hur du sträcker upp armarna och skriker i vinddraget när vi åker hem.

Hur det räckte en stund, tills du längtade efter något mer. 

Till slut: En dag då Rosendals blomstrande trädgård blev vårt mål. Vi fikade medan små barn sprang i gruset mellan borden. Du sa att jag bara måste smaka på din morotskaka. Sedan satt du i skuggan från de gamla träden med din bok. Jag gick med kameran bland blommorna och försökte fånga minnen. Men den enda bilden jag minns, är av dig när du vänder dig och ler, som att du längtat efter mig, fast vi varit tillsammans hela dagen. 

Hur vi 
blev tillräckliga.
Redo
för något mer.